Det där med integritet…

måndagen den 5 juli, 2010. Inga kommentarer hitills.

Ni vet, man vill ju vara lite anonym ibland. Inte riktigt visa vad man gör. Det spelar ingen roll vare sig det gäller Internet eller IRL. Vi vill inte alltid avslöja vad vi gör. Men det är kul att det är så olika ändå. Mellan Internet och IRL alltså.

Ett exempel är en tjejkompis till mig. Hon är en såndär tjej som inte kan gå på toaletten utan att spola i kranen. Det vore ju liksom synd om någon hörde henne kissa, för hon är ju ensam människa att utföra sådana behov. Hon är kort och gott väldigt pryd av sig på det sättet.

Men inte på Internet, och då framför allt Facebook. Det är inte ovanligt att hennes statusuppdateringar innehåller smaskiga detaljer om gårdagens one night stand, hur hon spydde på efterfesten, och så vidare.

Allt detta ut på Facebook till flera hundra vänner, fritt fram att ta del av.

Men hon kan ändå inte gå in på en toalett utan att dra igång kranen så att det sprutar ner halva badrummet.

Det är lite lustigt ändå.

Gamla idioter måste dö ut

onsdagen den 23 juni, 2010. 2 kommentarer hitills.

Jag läste en artikel i Aftonbladet idag om en gammal, för mig helt okänd, människa vid namn Anita Ekberg som uttalar sig på ett sätt som gör att jag innerligen hoppas att gamla dinosaurier som henne dör ut så fort som det bara är möjligt.

Hennes uttalande lyder såhär:

”– Jag är förvånad över att kronprinsessan inte valde någon annan än en man som driver ett gym”

Vad är det då jag har emot personer som henne? Jo, att hon är så jävla gammalmodig och tråkig.

Vad fan spelar det för roll om Daniel är gymägare, trollkarl, VD på Volvo eller kung över Japan? Varför kan inte gamla tråkiga personer bara släppa på sina gamla värderingar från 1927 då inte en jävel brydde sig om hur man var, bara vad man gjort?

Är Daniel inte värd Victorias hand bara för att det ”enda” han har gjort i livet är att ha startat upp en träningsanläggning och jobbat med barn som behöver hjälp?

Nej, täpp igen käften på denna Anita. Ju fortare man tystar idioter som henne, ju fortare kommer världen bli av med dessa puckon.

Anita har för övrigt varit gift några gånger, hon om någon kanske borde hålla käften när det gäller ämnet giftermål?

På tal om glädje..

torsdagen den 17 juni, 2010. En kommentar hitills.

Några av er har säkert läst mitt tidigare inlägg som handlade om glädje i livet. Här är ett underbart klipp på samma tema som visar att ingenting är omöjligt.

Dyrare, åh nej!?

en den 17 juni, 2010. En kommentar hitills.

Nu har vi ett enormt problem framför oss. Man har dubblat lönerna i dom så kallade ”självmordsfabrikerna” i Kina. En arbetare i dessa fabriker tjänar nu en bit under 2500 kronor per månad. Detta är som sagt efter dubblingen.

Det värsta är att detta kan höja priserna på just din nya platt-tv med 1-3%. En 40 tums tv som du idag köper för 5000 kronor kan alltså komma att kosta dig upp till hela 5150 kronor.

Helt sjukt. Vi har så enorma problem framför oss nu. Hur ska vi klara detta?

Sänk kinesernas löner till 1000 kronor per månad igen så att vi i västvärlden kan köpa elektronik så billigt som möjligt. Självmord eller inte, det är viktigt för vår överlevnad att vi kan pressa priserna så mycket som möjligt på våra nya elektronikprodukter.

Eller?

Glädje?

måndagen den 14 juni, 2010. 2 kommentarer hitills.

Glädje och lycka är ett intressant ämne. Jag började fundera lite på det när jag stod i mataffären förut. Dom flesta i affären såg sura och uttråkade ut, utom dom som egentligen borde göra det.

Dom enda som jag såg som log 99% av tiden var CP-skadade, invandrare, och andra personer som man tycker borde le lite mindre. ”Le lite mindre?”, tänker ni. Misstolka mig rätt.

Vad är det då som gör att en CP-skadad person i rullstol kan skratta sig igenom vardagen på ett sätt som nästan ingen Svensson med hus, hund, barn, fru och villa klarar av? Är det inställningen till livet? Njuta av det lilla man har?

Jag vet inte.

Jag själv har märkt att jag hela tiden strävar efter saker som jag tror att jag vill nå. För några månader sedan så gjorde tjejen slut, jag var arbetslös, hade inga pengar och hade precis flyttat hem till mina föräldrar igen. Då ville jag bort därifrån.

”Ny stad, nya människor, nya miljöer och ett nytt liv!”, det var så jag tänkte. Så jag flyttade.

Ny stad, nya människor, nya miljöer, nytt jobb. Ja, mer eller mindre ett nytt liv. Ganska så snabbt så insåg jag att mitt nya liv bestod av ensamma kvällar, långtråkiga helger och den nya staden med alla nya människor visade sig inte alls så trevlig och kul som det lät när man för några månader sen satt och drömde sig bort.

Så nu är jag i full gång att flytta hem igen. Gladare än någonsin.

Så vad är det egentligen för fel på oss individer som ser sura ut i mataffären, samtidigt som vi av någon korkad anledning tror att allting kommer lösa sig om vi bara kommer därifrån? Jag vet att jag har sagt det förut, men lycka är ingen destination – det är en resa.

Mår vi dåligt här så kommer vi garanterat inte må bättre någon annanstans heller, eller hur?

Alla resor börjar med ett steg, och jag är övertygad om att även din resa gör det. Så ta ett steg mot lyckan. Sluta göra det svårt för er själva i onödan. Sluta dröm er bort och gör eran nuvarande plats till något bra istället.

Vad tror ni om den tanken? Kan det fungera? Jag tänker i alla fall testa. Nästa gång jag går och handlar tänker jag flina som en idiot från början till slut.

Är ni med mig?