I konstens namn
tisdagen den 25 augusti, 2009. 3 kommentarer hitills.
Jag har ett problem – pengar. För några månader sedan blev jag arbetslös, och det vore en lögn att påstå att man kan leva sitt vanliga liv på a-kassa.
Men jag har en plan. En vattentät plan. Jag ska ge mig ut och råna banker och rånmörda gamla tanter. Det fina är att jag kommer inte åka fast. Nej nej. Sa jag inte att jag har en plan?
Jag gör givetvis allt detta i konstens namn. Idag funkar det tydligen så. Man kan bryta mot lagen med flit, och sedan komma och säga att man gör det för konsten. Eller så säger man att man inte visste att det var ett brott.
Det verkar i alla fall fungera för Anna Odell. Kanske inte i rätten (ännu), men Anna har många fans i bloggvärlden som på fullt allvar tycker att Anna borde släppas fri, just för att det var i konstens namn och att hon inte visste att det var brottsligt att utföra ett brott i konstens namn.
Rörigt? Japp.
Ska hon gå fri? Jag hoppas verkligen inte det.
Det finns tillräckligt med psyksjuka människor i Sverige som vårdare och poliser måste handskas med varje dag, det behövs ingen idiot som låtsas vara sjuk för att se vad som händer.
Det är inte ”konst”, Anna. Det är bara konstigt.
3 kommentarer till “I konstens namn”
Dock kan man inte påstå att man inte känner till lagen, lagen gäller endå, det lärde jag mig iaf på den korta rättskunskapskursen jag gick.. Å så vitt jag vet fanns/finns inte paragrafen ”Ev. lagbrott försvinner om den åtalade gör det i konstens namn” eller är den så ny att jag missat den?
Jag är lite kluven så här efter ett tag. Först var jag benhårt emot hennes tilltag, sedan fick man äntligen reda på vad saken faktiskt gällde och då började jag jämföra med egna referenser.
Det är INTE konst dock, det vill jag flika in, stort som väldans innan jag fortsätter.
Men när man ser ett stort problem som ingen verkar ta tag i, då kan man antingen låta det fortgå eller göra något själv.
OM, och jag säger OM, det inte på något annat vis går att få till stånd en ändring som kanske faktiskt behövs, då kan jag trots mitt lagälskande yrke acceptera vad hon har gjort.
Det finns så många situationer som är hopplöst olösliga med normala medel. Exempelvis finns det strukturella fel i organisationer och det finns massor av felplacerade människor som andra låter hållas. I flera av de situationerna kommer man inte fram med sina argument eftersom de mattas av på vägen, förhindrade av chefer och andra försvarare i organisationen.
Som sagt, det stämmer att man inte kan hävda att man inte vet vad som är brott. Det är också klart diskutabelt om just detta var rätt, men frågan är vad en frustrerad person ska göra. Odell har onekligen insikt av egen erfarenhet. Problemet är att hon har det i egenskap av före detta patient, inte lika trovärdig som en anställd alltså. Hur många anställda vågar höja sina röster om de delar Odells åsikt? Om de vågar det är de garanterat redan ansedda som ”svåra” och ganska impopulära bland kollegerna.
Jag utgår från tanken: vad hade jag själv gjort. Analyserar men den ordentligt ser man snart en del hinder.
Jag är lite kluven så här efter ett tag. Först var jag benhårt emot hennes tilltag, sedan fick man äntligen reda på vad saken faktiskt gällde och då började jag jämföra med egna referenser.
Det är INTE konst dock, det vill jag flika in, stort som väldans innan jag fortsätter.
Men när man ser ett stort problem som ingen verkar ta tag i, då kan man antingen låta det fortgå eller göra något själv.
OM, och jag säger OM, det inte på något annat vis går att få till stånd en ändring som kanske faktiskt behövs, då kan jag trots mitt lagälskande yrke acceptera vad hon har gjort.
Det finns så många situationer som är hopplöst olösliga med normala medel. Exempelvis finns det strukturella fel i organisationer och det finns massor av felplacerade människor som andra låter hållas. I flera ac de situationerna kommer man inte fram med sina argument eftersom de mattas av på vägen, förhindrade av chefer och andra försvarare i orgahisationen.
Som sagt, det stämmer att man inte kan hävda att man inte vet vad som är brott. Det är också klart diskutabelt om just detta var rätt, men frågan är vad en frustrerad person ska göra. Odell har onekligen insikt av egen erfarenhet. Problemet är att hon har det i egenskap av före detta patient, inte lika trovärdig som en anställd alltså. Hur många anställda vågar höja sina röster om de delar Odells åsikt? Om de vågar det är de garanterat redan ansedda som "svåra" och ganska impopulära bland kollegerna.
Jag utgår från tanken: vad hace jag själv gjort. Analyserar men den ordentligt ser man snart en del hinder.;
Lämna en kommentar
Håll er även till ämnet.